Lucy Maud Montgomery 
Drömmens uppfyllelse 

— Skörden är bärgad, och sommar’n är slut, småsjöng Anne Shirley och blickade drömmande ut över de mejade fälten. Hon och Diana Barry hade plockat ned äpplen i Grönkullas köksträdgård, men nu sutto de och vilade sig efter sina mödor i en solig vrå, dit lätta tistelfjun kommo flygande, burna av vindfläktar, som ännu voro sommarljumma och doftande av ormbunkarna inne i Spökskogen.

Men allt hos landskapet omkring dem talade om höst. Havet brusade dovt i fjärran, fälten lågo kala och förtorkade, strödda här och där med gullris, dalsänkan, där bäcken flöt förbi Grönkulla, lyste av purpurvioletta astrar, och Mörka, speglande vågen var blåare än någonsin. Men det var icke vårens nyckfullt skiftande blå, icke heller sommarens bleka azur, utan en klar, lugn och mättad färg, som om vattnet övervunnit all slags lynnighet och upprördhet och sjunkit hän i ett tillstånd av ro, som aldrig mera skulle störas av flyktiga och oberäkneliga drömmar.